/ Artiklar /

PT-Sofia: ”Vår IVF-berättelse”

Få ett presentkort värt 500 :-

”Du ser ut att må så bra”

”Det strålar verkligen om dig”

”Du är alltid så glad och det är så härligt”

Yes!” tänker jag när jag får kommentarer som dessa, som bekräftar att min fasad fortfarande håller. Kommentarerna som bekräftar att det inte är någon som anar hur trasig jag egentligen känner mig.

Sofia och hennes sambo har i drygt tre år levt med ofrivillig barnlöshet. Utan att berätta det för någon har de tillsammans tagit sig igenom höga toppar och djupa dalar. Hur orkar man ta sig igenom det? Hur påverkar det ens förhållande och omgivning? Hur orkar man hålla fast vid sin träning och kost under denna tuffa kamp?

Berätta lite om din bakgrund! När började ni med att försöka bli gravida?

Det var i januari 2015 som jag bestämde mig för att sluta med mina preventivmedel. Jag hade då tagit detta skydd i närmare 11 år och under de här åren så försvann min menstruation. När jag nämnde det för barnmorskorna på ungdomsmottagningen (som jag då gick till) svarade de bara ”vad skönt, njut av det”, vilket jag tolkade som var helt normalt. Så när jag slutade med preventivmedlet ville jag till en början bara se om min kropp fungerade som den skulle, vilket det skulle visa sig att den inte gjorde. Så i drygt tre år så har jag och min sambo levt med ofrivillig barnlöshet. Till en början helt ovetande av detta såklart, men ju längre tiden passerat, desto mer har vi insett det och desto tuffare har det blivit.

När insåg ni att ni skulle behöva hjälp på traven?

När min menstruation inte hade kommit tillbaka efter ett år så valde jag att ta kontakt med vården. Helt plötsligt hade det hunnit bli januari 2016 och under året som passerade så hade vår barnlängtan hunnit växa sig allt större och vi ville verkligen försöka på riktigt, men det gick ju inte. Min kropp fungerade inte, jag hade ingen cykel.

Jag fick ett hormon som skulle få igång mina blödningar, inget hände. I den här vevan flyttade vi till ny stad och då beslöt jag mig för att söka privat vård istället. Under hela 2016 gick jag hos dem och var nog där i snitt någon eller några gånger per vecka. Vi testade olika behandlingar och metoder som skulle väcka liv i min kropp. En del behandlingar gick smärtfritt förbi medan andra påverkade mig och mitt psyke något enormt. Jag minns ett hormon som jag behövde ta vid två olika tillfällen som fick mig att tappa livslusten helt. Jag såg ingen mening med livet alls. Det här var riktigt läskigt då jag i vanliga fall älskar livet och trots att jag hela tiden försökte intala mig själv att det berodde på tabletterna jag stoppade i mig så hjälpte det mig inte. Jag kände inte igen mig själv. Inget av det här fungerade. Ingen behandling bet på mig.

I november 2016 skrevs vi in på en kölista för IVF och under de tre månader som man får vänta så ville de testa hormonsprutor på mig.

23 december 2016 fick jag och min sambo världens bästa julklapp, nämligen ett plus på stickan. Hormonsprutorna hade fungerat, bara efter andra försöket så plussade vi. Vi var gravida. Detta kändes för bra för att vara sant och så var det! Glädjen varade inte mer än några veckor och i början på januari fick vi reda på att fostret dött i magen och eftersom min kropp inte stötte ut det själv så fick jag gå igenom en slags abort. Innan jag ens fick komma till sjukhuset fick jag gå med mitt döda foster i magen i över en veckas tid. Detta är absolut den värsta psykiska terror jag har varit med om. Det var smärtsamt både fysiskt och psykiskt.

Efter det här behövde vi en paus. Jag behövde få återhämta mig och i april/maj 2017 kände vi oss redo för att bli uppsatta på IVF listan igen.

Att börja acceptera att läget, hur tog du det? Hur jobbade du igenom det?

Det var svårt. Att något så självklart inte alls är så självklart. Att inte kunna ge min sambo det han helst av allt vill ha gör så ont. När han skulle fylla 30 frågade jag honom vad han önskade sig i födelsedagspresent och får som svar ”snälla barn”. Då gick det som en stöt genom hela mig av enorm smärta och sorg. Men på något sätt så har vi tillsammans tagit oss igenom det. Han är min klippa och många gånger så har jag nog också varit hans. Man kastas hela tiden mellan hopp och förtvivlan och det där hoppet håller en verkligen ovanför vattenytan, i alla fall för det mesta.

På något sätt är det tur att man är ovetandes för vad som komma skall och hur det ska gå. Hade vi vetat där för tre år sedan att det skulle vara en sådan kamp hade man säkert velat ge upp betydligt fler gånger.

Hur många försök har ni gjort? Hur upplevde ni varje försök?

I augusti 2016 startade vårt första IVF-försök. I ungefär två veckors tid tog jag 1-2 sprutor i magen varje dag och i slutet av augusti gjorde jag mitt första äggutplock som blev lyckat. Vi satte in ett ägg två dagar senare och vi fick några fina ägg till frysen. Dock ville inget av 3 ägg fästa, hela hösten gick utan positiva resultat och vårt första försök var förlorat.


En helt vanlig kväll med sprut-ritual inför äggutplock

I februari 2018 gick vi igenom äggutplock nummer två efter ytterligare en period med två sprutor i magen varje dag och även det här blev ett lyckat försök. Vi fick ut 9 ägg och hela 7 stycken blev befruktade, men det visade sig ändå i slutändan att endast 1 hade överlevt. Som sagt, hopp och förtvivlan om vartannat hela tiden…


Efter första äggutplocket – hög på morfin, tagen av smärta och fruktansvärt illamående

Natten efter äggutplocket vaknade jag och kunde inte ta mig ur sängen. Jag hade en sådan smärta i magen som jag aldrig upplevt tidigare och magen var så svullen att det såg ut som att jag passerat halva min graviditet. På morgonen ringde jag 1177 och de hänvisade mig vidare till gynakuten som jag efter många om och men lyckades ta mig till. De bekräftade att jag hade blivit överstimulerad och blev befordrad att vila och ta det lugnt.

”När ska eländet ta slut?”

De beslutade ändå att min överstimulering inte var värre än att jag kunde sätta tillbaka ett ägg efter 5 dagar och det är nu väntan börjar, tiden då man måste gå och vänta i två hela veckor tills man får ta ett graviditetstest. Tiden där man känner efter och letar efter graviditets symptom. Tiden som du tillsätter ett hormon till kroppen där biverkningarna är graviditetssymptom. Du kan ju själv föreställa dig hur mycket man kastas mellan hopp och förtvivlan under dessa 14 dagar. Jag brukar beskriva det som om man går runt med en trisslott i fickan. Du kan vara miljonär, men du kan även skrapa fram en nitlott. Under tiden som lotten ligger oskrapad i din ficka så lever du på hoppet. Exakt samma är det innan du kissar på stickan som antigen ger dig en vinst eller en nit.

Men den här gången var det värt all väntan. Det var värt att bli överstimulerad. Trots att endast 1 ägg överlevde så räckte det, då det var ägget med stort Ä. Det ägget som vi väntat på i flera år. Ägget som just nu har blivit en bebis som växer i min mage. Ägget med stort Ä som dagligen påminner mig om att det var värt att aldrig ge upp hoppet, genom att ge mig en härlig spark.

Häromdagen när jag var på MVC och träffade min barnmorska så sa hon till mig ”Hej Sofia, du ser lika strålande ut som alltid” och för första gången på väldigt, väldigt länge så kunde jag relatera till det. Det är precis så jag känner mig nu, sprudlande. Glädjen efter alla dessa år har kommit tillbaka. Den finns där ändå, på riktigt!

Hur hanterade er omgivning det? Vad önskar du för sorts bemötande?

Faktiskt så har ingen vetat om det här. Första gången vi blev gravida så berättade vi endast för våra familjer om det kommande tillskottet och det var först då de fick reda på att vi hade försökt i drygt 1,5 år. Trots att de också kände sorg när det slutade i missfall så var det väldigt skönt att få deras stöd under den tiden. Ensam är verkligen inte stark. Jag har känt enormt stöd hos både min och min sambos familj, vilket var väldigt skönt. Att få gråta ut i mammas famn är ju något man gjort sedan barnsben och på något sätt finns det ingen famn som är tryggare.

När vi sedan startade upp med IVF så var det något vi till en början höll för oss själva. Att inte kunna få barn är sådan fruktansvärd press i sig som det är, och att omgivningen då ska veta om det, kanske fråga hur det går och liknande var inget vi orkade med. Detta var något mellan mig och min sambo och så ville vi att det skulle fortsätta.

När hösten gick med tre misslyckade försök så valde jag att berätta för min närmaste familj, när jag inte orkade hålla uppe fasaden för dem längre. Om jag tyckte att jag fick ett fint stöd efter missfallet så var det ännu bättre nu. Det var så skönt att få dela med sig av sin största sorg. Dessutom känner ju de mig som den glada och sprudlande tjejen som jag någonstans på vägen hade tappat bort, och det var skönt att få förklara för dem vad det berodde på.

Hur har det påverkat ert förhållande?

Vi har blivit otroligt stärkta av det här. Vi har alltid kunnat prata öppet om det med varandra och vi har verkligen känt att vi gått igenom det här tillsammans. Inte bara jag. Det är nog annars väldigt lätt att kvinnan tar på sig det mesta. Det är ju på grund av mig vi har behövt gå igenom allt det här, det är jag som behövt ta alla de här hormonerna, sprutorna och fått ta den största, både fysiska och psykiska, smällen. Men det är vi två tillsammans som vill bli föräldrar, därför är det vi två tillsammans som även tagit oss igenom det här.

Jag tror att det är väldigt lätt att sådant här tär på förhållandet, då det nog är lätt att sluta sig och gå in i sig själv. Men vi har försökt att prata, vilket jag tror är A och O, att man kan.

När ni lyckades bli gravida, hur kändes det? Blir man extra kollad om man gått genom IVF? Hur blev tiden efter beskedet?

När vi upptäckte pluset på stickan så var det jättemärkliga känslor som uppstod. Rädsla, glädje, oro och ännu mer glädje… Efter första stickan så kunde ingen av oss riktigt acceptera att det var ett plus, utan vi testade flera dagar i rad efteråt för att få 100 % bekräftelse på att det faktiskt stämde. Jag ringde till Sahlgrenska och berättade om vårt plus och fick tid för ett tidigt ultraljud i vecka 8. De kommande veckorna fram till det ultraljudet var otroligt långa.

I bilen påväg till kliniken vet jag att min sambo frågade mig vad jag trodde att vi skulle få se och jag svarade att jag verkligen inte visste. Med tanke på att vi tidigare bara sett en liten ärta utan hjärtslag så var jag inställd på att få samma besked den här gången. Skulle vi orka ta oss igenom ytterligare ett missfall?

På skärmen såg vi dock en liten böna med en snabbt, tickande hjärta och där och då var det precis som att luften gick ur mig. Det levde!!!

De kommande veckorna var dock jättejobbiga. Man vet ju att fram till vecka 12-13 är det ganska kritiskt och i vecka 12 så fick vi komma på ytterligare ett ultraljud där vi ännu en gång fick bekräftat att det var ett litet liv i min mage. Här någonstans började min oro övergå till mer och mer lycka, men inte förens nu hade jag kunnat slappna av och njuta. Min sambo kunde det fortfarande inte. Självklart var det svårare för honom som inte kände av det fysiskt på samma sätt som jag.

Har du kunnat träna som vanligt?

Under mina hormonbehandlingar gjorde bara tanken på att hålla i en hantel mig alldeles matt. Jag har verkligen fått jobba hårt med att lära mig att lyssna på kroppen och acceptera. Träningen har fått stå åt sidan många dagar, men jag har aldrig riktigt släppt den helt. Trots att det emellanåt gått kanske två veckor utan att jag fått till något pass har det fått vara okej. Jag har sänkt ribban jättemycket och kraven på att prestera. Allt har varit bättre än inget under den här perioden. Sedan när kroppen fått vila från hormonerna mellan varven så har jag alltid lyckats att hitta tillbaka, vilket jag är jätteglad för. Träningen har många gånger GETT mig energi istället för att TA.

Var du rädd att träna?

Till en början kunde jag inte träna. Jag blev så väldigt påverkad av min överstimulering så det gick 2 månader utan att jag kunde träna. Sedan så har jag smugit igång träningen mer och mer och många dagar så har det varit min räddning under graviditeten. När jag känt mig trött och orkeslös så har träningen gett mig energi. Jag har försökt att träna styrka 2-3 gånger i veckan under hela graviditeten, men självklart anpassat den. Jag har minskat på intensiteten och lagt om fokus något. Jag har försökt att lägga extra fokus på rygg, axlar, säte och bål då jag vet att detta tar mycket stryk både under och efter graviditeten.

Vissa veckor har jag inte tränat alls, men jag har varit noga med att komma ut på promenader och få in vardagsmotionen. Jag har försökt att leva så ”normalt och vanligt” som möjligt.  Rädd har jag aldrig varit för att träna, men däremot över att pressa kroppen för hårt, så det har jag inte gjort.

Hur upplever du din graviditet så här långt?

FANTASTISK! De första veckorna var som sagt otroligt tuffa mentalt, men jag har fått må oförskämt bra. Självklart har man haft sina trötta dagar då illamåendet gjort en påmind, men överlag har jag älskat varje dag som gått.

Har du kunnat njuta eller har du varit på din vakt hela tiden?

Till en början var det som sagt svårt. Från vecka 14 har jag njutit av varje dag som passerat. Energin kom tillbaka och oron släppte. Från och med då och egentligen varje dag efter det har varit underbara.

Har du haft några cravings?

Jag tror inte så mycket på sådant där. Jag tror det handlar om att folk känner efter och tillåter sig mer när de är gravida. När jag i början mådde lite illa så var jag extra sugen på kolhydrater. Potatismos, husmanskost och smörgåsar smakade extra gott, men jag tycker ändå att jag under dessa månader i stort sett har ätit som jag brukar. Däremot åt jag väldigt mycket i början, det fanns liksom ingen hejd på min hunger och min mage var som ett bottenlöst hål, men som tur var så avtog det efter några veckor.

Så jag har varit väldigt skonad från allt vad cravings heter. Man har ju hört talas om de som vill äta blomjord och grejer, men det har jag som tur är sluppit köpa hem (skämt åsido).

Vad är dina tips till andra som går igenom samma sak?

Det känns verkligen som att man är den enda i hela världen som behöver gå igenom något sådant här, då ingen pratar om det, men det är SÅ vanligt!

Vill du prata om det, prata om det! Ta hjälp av folk som kan lyssna. Med tanke på att jag inte valt att prata om det så har jag lyssnat en del på PODCASTS om just detta, då insåg jag att det finns fler som går igenom samma sak. Prata med din partner, våga visa känslor, våga vara svag, våga vara ledsen, våga känna. Det är HELT OKEJ Jag själv blev så irriterad när jag fick tips som ”försök slappna av” och ”försök att inte fokusera så mycket på det” men det är OMÖJLIGT. Jag brukar jämföra ofrivillig barnlöshet som en sjukdom, t.ex. cancer. Du är inte din cancer, men du tvingas leva med den dagligen. Detsamma gäller ofrivillig barnlöshet. På något sätt blir det hela ens värld under vissa perioder.

När det är som tuffast så var snäll mot dig själv. Ägna dig åt sådant som får dig att må bra. Och vad du än gör, ge inte upp! Det finns hjälp att få, även om målet känns långt borta så kommer du att komma fram, i sinom tid.

Foto iStockphoto, privata

Uppdaterad 30 augusti 2021

Relaterade artiklar