/ Artiklar /

Egenskapen alla som lyckas har gemensamt

Vad tror du krävs för att nå framgång? Talang? Mod? Bra gener? Schyssta förutsättningar? Fri tillgång till gym? Fantasi och kreativitet? Tur? Någon som hjälper dig, kanske?

Fel.

Det finns en gemensam nämnare för de som lyckas med träning, kost, vila, karriär, relationer, barnuppfostran, självförverkligande och vad nu vill nå framgång inom.

Denna gemensamma egenskap är tålamod.

De flesta tror nämligen att det räcker med att man har tänkt att göra något. Att man har tänkt att åstadkomma ett litet underverk. Man kan även ha pratat om hur mycket man ska träna, eller ha bloggat om att man ska lägga om sin kost.

Och sedan ska liksom framgången komma per automatik. Men ofta uteblir succén och kvar står man – förvånad, förbannad, besviken, uppgiven och börjar ta fram en den ena efter den andra ursäkten till varför det inte funkade. Har du själv hört någon (kanske du själv?) säga något av följande?:

”Jag kände mig liksom aldrig riktigt…motiverad”.

”Jag försökte verkligen att äta nyttigt i två veckor, men det var ju så förbannat tråkigt. Och inte så gott heller om jag ska vara ärlig!”

”Det kommer bli lättare att lyckas med träningen i vår när det är lite varmare ute.”

”Äsch, jag är nog inte byggd för att ta i så där hårt helt enkelt.”

”Min favorit-PT slutade på gymmet och då kändes det inte lika kul längre att gå dit.”

”Jag visste att det inte skulle funka den här gången heller – jag har ju liksom redan testat allt.”

Att ta sig an utmaningar av någon form i livet kräver att man genomgår vissa faser, rent dramaturgiskt:

Smekmånaden – den initiala fasen: när du närmar dig utmaningen med lust och nyfikenhet och allt fortfarande känns nytt och spännande. Målet hägrar och du tar gärna ut segern i förskott och tycker att det här är sååå roligt och vill berätta för alla om ditt nya liv och mål!

Acceptans – den pågående fasen: när du upptäcker att det är här något du kommer att behöva göra även när du inte känner för det, även då det regnar, även då du är trött, även då det är helg, även då lättja och frestelser lockar mer, även då folk som stod bredvid och tjoade i fas 1 nu har slutat höra av sig, ryggdunkningarna har avstannat och ”You go, girl!”-kommentarerna blir allt färre på Instagram.

Motgång – den avbrytande fasen: när ditt utstakade framgångsspår plötsligt inte leder rakt fram, utan du kör i diket, rejält. Du stöter på motstånd och hinder. Du misslyckas, tappar inspirationen, motivationen, ambitionen, viljan. Du underlevererar och ser fiasko-lamporna blinka i rött. Detta avbryter din process och och du behöver samla dig och börja om. Alternativet är att ge upp (vilket många gör när de kommit hit).

Repetition/nötande – den kontinuerliga fasen: när du utan att analysera, tänka efter och grubbla bara GÖR det du ska göra. Och igen. Och igen. Och igen. Och igen. När du inte förväntar dig klappar på axeln för att skriva klart de där kapitlen på romanen du tänkt skriva i åratal utan bara GÖR det ändå, för din egen skull. När du inte väntar på att bli smalare/mer vältränad/piggare/mer peppad/få mer tid över – för att gå till gymmet, utan GÖR det, ändå. För din skull. Och igen. Och igen. Och igen. När du fortsätter att väga dina portioner mat och står uppe sent ännu en söndag för att fixa matlådor, även fast du gjort detta i 23 veckor i sträck och dina arbetskollegor tråkar dig för att du blivit så ”trist” som inte hänger med på luncher ute eller after works.

Tålamod, mina vänner. Den gemensamma nämnaren. Tålamod!

Tålamod är att verkligen hålla sig till nyttig mat 90% av tiden för att sedan äta lite mindre hälsosamt 10% av tiden. I MER ÄN EN VECKA. Helst i minst tio veckor i följd, för att det ska ge någon kännbar effekt. Annars är det förmodligen så att du kör 10/90-principen istället: alltså att du äter nyttigt 10% av tiden och rätt dåligt om vi ska vara ärliga, 90% av tiden.

Tålamod är att låta det ta ett år att komma i form efter en graviditet och förlossning och först då kunna stå i plankan ordentligt, göra armhävningar utan att bryta ihop och orka springa i en uppförsbacke.

Tålamod är att successivt vänja sig vid en hälsosam kost och acceptera att det tar tid att både rensa ut dåligheter ur den nuvarande kosten, lära sig vad nyttig mat ÄR, alltså kunna känna igen den och definiera den, samt att praktiskt äta den och lära sig laga nya rätter med hjälp av dessa ingredienser. Inte att förvänta sig att mirakel och fem kilos permanent viktminskning ska ske på två veckor.

Tålamod är att vänta ut hungern och suget. Och träna kroppen på att lära sig skilja på fysisk och psykologisk hunger. Och att kroppen helt enkelt får vänta en stund innan man stoppar något i munnen nästa gång. Istället för att ge upp efter 45 minuter och sluka närmaste mellanmål tillhands.

Tålamod är att ägna sex månader åt intervaller i kombo med styrketräning och radikalt skära ner på socker och vetemjöl och fett i kosten – i stället för att försöka ”skrubba bort” celluliterna med en loofa-vante i duschen på fem minuter.

Tålamod är att fortsätta med din dagliga morgonjoggingtur, oavsett väderlek. Även då du passerat 55 år.

Jag har skrivit två böcker och en vanlig kommentar jag får höra från folk när de märker att jag skrivit dessa böcker är: ”Åh, alltså – jag ska också ge ut en bok! Jag har sååå många bra idéer!”. Men det är sällan jag ser dessa idéer bli några böcker. Orsaken till detta är inte nödvändigtvis att jag hade så många bättre idéer än dem, men jag förverkligade mina idéer. Det är skillnaden. Jag gick igenom alla ovanstående 4 faser. Det var roligt emellanåt, men fan inte konstant. Men det handlar om att nöta och nöta. Att fortsätta. Igen. Och igen.

Journalisten Jan Gradvall (som jag beundrar mycket), skrev en träffsäker krönika till DI Weekend om just detta med idéer. Så här säger han i den:

”Ingenting är så överskattat som personer med idéer. Personer som utger sig för att ha många bra idéer underskattar nästan alltid det som är det verkligen svåra – genomförandet. Idén är 5 procent. Genomförandet 95 procent.”

Gradvall ger även ett konkret exempel på någon som slutade snacka och började trolla istället:

”Det var många som hade idéer om att man borde göra något fiffigt med musik på nätet. Men det var bara en, Daniel Ek på Spotify, som var beredd att sitta på flygplan i två år och resa mellan möten för att genomföra det juridiskt och praktiskt.”

Tålamod, mina vänner. Den gemensamma nämnaren. Tålamod!

Ibland när jag tittar på sport i tävlingssammanhang på TV så kan jag bli otroligt imponerad av hur snabbt människan kan springa, hur otroligt skickliga de som kastar upp varandra i luften i konståkning är, eller hur fantastiskt det är med kvinnor som lyckas kasta ett spjut så långt att man inte tror det är sant. Sedan blir jag påmind: de har ju tränat i evigheter för detta. Dag ut och dag in. Igen. Och igen. Och igen. De föddes inte till världens bästa spjutkastare, utan de tränade sig till den positionen. Utrustade med envishet och en stor portion tålamod. De har gått igenom motgångar, skador, kämpat i motvind både bildligt talat och rent praktiskt. Men ändå lyckats. För de gav inte upp.

Du behöver inte sätta upp superavancerade mål som att bli världskänd idrottsstjärna, det räcker gott och väl med ett mål som att träna regelbundet och komma i DITT livs bästa form. Jämfört med hur DIN form varit sedan tidigare. Detta mål i sig, med allt vad det innebär i form av uppoffringar, träningsinsats, kostomläggning, vila – kan kanske emellanåt verka lika tuffa som att vinna OS, men det är samma taktik som gäller för dig som för en elitatlet: tålamod.

Har du tålamod så lyckas du. Så enkelt är det. Det är bara att göra något tillräckligt många gånger – till slut blir du jäkligt bra på det, jag lovar!

Några ”just do it!”-råd på vägen:

Glöm inte målbilder. Svepande och generella mål blir inte lika lockande att nå som konkreta sådana. Att säga ”Jag ska försöka äta lite bättre” är för svamligt. Vadå ”försöka”? Och hur definierar du ”lite”? För träning kan du ta hjälp av en PT om hur många träningspass du ska köra och med vilken intensitet. Då kan du också få hjälp med konkreta målbilder. Samma sak gällande kosten, ta reda på hur mkt du ska äta per dag. Och sätt som mål att hålla dig till det i tre månader (för att ta ett exempel). När det repetitiva känns som tristast och deppigast – ta då fram din visuella målbild i huvudet.

Från och med idag ska du sluta skylla på andra. Ta eget ansvar för din process, för din utveckling. Allt är ditt ansvar. Inte grannens. Eller din partners. Eller medias ansvar. Eller dina kollegors ansvar. Det är ditt ansvar. Du som ska utföra dessa saker. Ingen annan. Du som ska få cred sedan för allt du gjort – ingen annan. Du. Bara du.

Korta ner det du ska göra i överkomliga etapper. Att tänka ”jag ska gå upp kl 06.15 och powerwalka före frukost hela november, december och januari” kan ju få vem som helst att vilja bli slacker innan man ens börjat. Ta en dag i taget. Genomför den. Och sedan nästa. Och igen. Och igen. Om en dag i taget känns för jobbigt? Ta en halv dag i taget. Och sedan resten av dagen. Och så nästa halvdag. Och igen. Och igen.

Du är uppfinningsrik. Du har tillbringat många år med att finna ursäkter och svepskäl till att SLIPPA göra saker som att träna regelbundet, äta mer hälsosamt, jobba lite hårdare, mm. Använd denna kreativitet som en hjälp att föra din utveckling framåt nu. Kan du krydda maten på ett personligt sätt som gör den mer spännande? Blir det kanske mindre trist att gå en powerwalk om du lyssnar på en spännande podcast samtidigt? Kan du träna med minibands hemma samtidigt som du leker med barnen, för att vinna tid? Kan du hitta en ny träningsintresserad kompis på arbetsplatsen att gå och träna på lunchen tillsammans med?

Avdramatisera det här med hur kul allting är. Livet är inte alltid kul. Att genomföra saker som ger en stor payback på olika vis – det är inte alltid solsken och medgång. Tvärtom, det är oftare svintråkigt, monotont, kan göra ont, kännas meningslöst. Du kan bli bitter på vägen. Men dessa känslor är inte konstanta. De kommer att dyka upp, var så säker. Men bit ihop. Gilla läget. Keep going. Stanna inte. Du kommer att bli bitter permanent om du stannar, däremot. Det som väntar på slutlinjen – det är roligt. När du tagit dig igenom väldigt många passager av nötande – det är roligt. Är det roligt på vägen? Nej, inte alltid. Det kan du lika gärna förbereda dig på. Är det värt det? Oh, yes! Det kan du också förbereda dig på.

Av Charlotta Flinkenberg

Foto iStockphoto

Uppdaterad 10 september 2021

Relaterade artiklar